Vi lever i ett samhälle som ständigt utvecklas. Företag jobbar oavbrutet med att försöka utveckla sina produkter, oftast till det bättre. Kan det vara så att denna ständiga utveckling istället för att föra oss framåt, egentligen håller oss tillbaka?

Tidigast denna vecka fick mer än 81 000 hushåll i södra Stockholm vara utan el i cirka 4 timmar. Allt blev mörkt, tunnelbanor, gator och hushåll. Även många telefonnät slogs ut. En enorm panik bröts sig då ut hos väldigt många. Ingen TV, dator eller WiFi. Inte heller fungerade mobilnätet och allt är mörkt. Vad fanns kvar att göra? Det är hur sårbara vi egentligen är, det är hur ömtåliga samhället har gjort oss.

Vi har idag elektronik och annat mekaniskt runt om kring oss vart vi än går, och vi använder dem hela tiden. De saker som samhället ständigt utvecklar och framställer är inget annat än hjälpmedel. Saker som vi idag knappast kan vara utan har satt oss i en farlig situation, detta precis bevisat i och med strömavbrottet. Dessa hjälpmedel har gjort oss så otroligt bekväma, förmodligen helt omedvetet då det känns så vardagligt.  Men under ett ynka strömavbrott slogs allt som vi använder ut och vi kunde inte längre ”fullfölja vår vardag”

Visserligen är alla våra hjälpmedel även en del av dem vi är då vi oupphörligt använder oss av dem. Då vårt samhälle utvecklas måste även vi hinna med, där av kommer jämt och ständigt nya och högutvecklade produkter så som tillexempel en smart TV eller en iPhone. Denna utveckling går även väldigt snabbt, ser man tillbaka på bara 5-10 år så har stora förändringar blivit gjorda, inom alla kategorier.

Det handlar inte bara om oss, runt om i världen är det så här, samhället utvecklas och med samhället utvecklas folket. Men sen finns det dem som inte har samma möjligheter, det finns dem som inte har någonting, som kämpar på med sina liv varje dag, utan några som helst hjälpmedel. Och vi skriker och tjatar om teckningen på mobilen försvinner, eller om internetet går långsamt. På den här fronten är vi idag så oroligt bortskämda. Tiden vi lever i har blivit så pass bortskämd att vi snart knappt behöver lyfta ett finger för att få någonting gjort.

Förr i tiden hade man inte allt som vi har idag, man levde på de naturtillgångar som fanns tillgängliga. Man lärde sig hur man klarade sig, en av de största utvecklingarna en människa någonsin fick uppleva. Idag har vi istället tagit ett steg tillbaka, när strömmen försvann satt många av oss rastlösa och rädda för bland annat kyla. Man har ofta fått höra att människan är byggd för att överleva, men de kunskaperna har vi tappat och förlitar oss allt mer på en massa hjälpmedel som när som helst kan lägga av.

Det finns egentligen inte så mycket att göra åt saken, utveckling är ofta bra, men att då och då tänka motsatsen, ut ur den bortskämda bubblan och in i ett perspektiv av en människa som inte har allt som vi har. Att istället för att klaga på det som inte fungerar, försöka uppskatta allt vi faktiskt har, men också försöka komma ihåg våra överlevnaders instinkter. Vi vet aldrig när vi kommer behöva lämna vår bekväma zon och möta verkligheten.